När kärleken tar slut

Jag tror helt enkelt att vi alltid har varit för olika.
Från början täcktes våra olikheter upp av förälskelse, av barn, av flyttar och av andra händelser i livet, men nu när mina känslor tagit slut räcker det inte längre till.
Nu är de olikheter som från början var så fascinerande bara en börda, det jag stör mig på.
Vi trivs med helt olika saker och vill ha ut olika saker av livet.

Han säger att jag är rastlös. Det kanske jag är. Själv skulle jag nog se mig som lite av en enstöring, med stort behov av att ha egen tid.

Nu lever vi parallella liv. Vardagen rullar på. Jag är bara närvarande fysiskt, i tanken är jag redan långt härifrån.