Sorgeår?

Vi vill båda gå vidare med våra liv. Men hur gör man det?
Det är ju inte så att tillfällena saknas på något sätt, jag tycker att det sällan har funnits så många intresserade blickar som nu. Jag blir utbjuden til höger och vänster och det verkar som om han inte heller saknar förslag.
Men när är det ok att börja gå på date igen?
Vi vill ju båda så då kan man tycka att det är ok. Men vissa i min omgivning verkar tycka att man ska sitta hemma på sin kammare och "sörja" sitt misslyckade äktenskap i ett år eller så efteråt. Varför?
Tänk om Mr/Miss right väntar precis runt hörnet då, då missar man ju chansen. Eller förtjänar man inte kärlek när man lämnar ett äktenskap bakom sig?

Livet går vidare

Det är faktiskt så att livet går vidare.
Minut för minut, dag för dag. Tiden går och veckorna flyter förbi.
Livet går sin gilla gång. Vardagen flyter på. Nästan som vanligt, men ändå inte.
Vi är inte en familj längre. Det är jag och lilltjejen eller lilltjejen och pappa. Inte mamma, pappa och lilltjejen.
Det är lite knöligt att komma in i det nya. Viljorna krockar ibland. En ny vardag formas.

När kärleken tar slut

Jag tror helt enkelt att vi alltid har varit för olika.
Från början täcktes våra olikheter upp av förälskelse, av barn, av flyttar och av andra händelser i livet, men nu när mina känslor tagit slut räcker det inte längre till.
Nu är de olikheter som från början var så fascinerande bara en börda, det jag stör mig på.
Vi trivs med helt olika saker och vill ha ut olika saker av livet.

Han säger att jag är rastlös. Det kanske jag är. Själv skulle jag nog se mig som lite av en enstöring, med stort behov av att ha egen tid.

Nu lever vi parallella liv. Vardagen rullar på. Jag är bara närvarande fysiskt, i tanken är jag redan långt härifrån.